"Hägglund bättre än Elvis Costello"
Om framförandet av Bachs Goldbergvariationer i Carolikyrkan.
Det finns två verkligt klassiska inspelningar av Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer. Båda signerade Glenn Gould, hans stora genombrott 1955 när han för första gången lyckades placera en klassisk platta högst upp på USA-listan, den andra, och kanske ultimata, kom 1981. Ett år innan han dog. Inspelningarna är på dryga 38, respektive 51 minuter. Gould hade, som han uttryckte det, gradvis "upptäckt långsamheten".
Lars Hägglund tog Bach i mål på dryga 100 minuter i tisdagskväll vid en konsert i Carolikyrkan. För en lekman framstår det som märkligt att tidsfaktorn kan variera så till den grad, men sådant är kanske musikens stora mysterium och inget att förundras över. Pauseringar, interneringar och tempo spelar roll och bidrar förstås till den personliga transkriberingen av ett verk med det här omfånget.
Dessutom: Lars Hägglund hade gärna fått spela hela natten för min del. Min bästa konsert har varit Elvis Costello i Hunnebostrand 1979. Nu är det Lars Hägglund, Borås 2009. Så bra var nämligen det här. Jag går ofta i högmässan i Carolikyrkan om söndagarna men närmare Gud än så här har jag nog aldrig kommit. Visst betyder transcendens att man liksom lyfter till en högre dimension? Då var detta transcendens.
Bachs portalverk, med sina 30 variationer, måste vara en utmaning för vilken pianist som helst. Styckets tvära kast mellan snigelspår och stålwire, för att låna Tranströmers beskrivning av Schuberts musik, ställer sannolikt oerhörda krav på sin utövare. Tappar man i koncentration kan det här nog spreta rejält. Inte hos Hägglund. Med total närvaro, teknisk briljans och brio tar han oss hela vägen hem.
100 pers var där. Numera oupplösligt förenade i en musikupplevelse som gjorde provinsbor till världsmedborgare.
Källa: Per-Axel Svensson, Borås Tidning (bt.se) Recension 2009-04-02